Sueco
De romantiska cyklarna

Comparte este contenido con tus amigos

Bicicletas románticas

Nota del editor

Leonado Rossiello

“Bicicletas románticas”, título original en español, es uno de los relatos del escritor uruguayo Leonardo Rossiello (Montevideo, 1953) incluidos en su libro Incertidumbre de la proa, que publicáramos en nuestra Editorial Letralia en diciembre de 1998, y del cual presentamos hoy su traducción al sueco, realizada por el traductor Arne Wennberg (1932). Rossiello, quien es profesor en el Departamento de Lenguas Romances de la Universidad de Uppsala, reside en Suecia desde 1978.

Den dagen då giljotinen var färdig kunde jag inte bege mig dit för att se den, för någon hade kedjat fast sin cykel i min. Eftersom det inte fanns kollektiv trafik till stället där den blivit rest, var de möjliga alternativen antingen att ta taxi eller att bli kvar och avvakta hur problemet kunde lösas. Det fanns naturligtvis andra alternativ men de föreföll mindre godtagbara. Som den verklige optimisten tänkte jag, att om jag blir kvar och först löser problemet med fastkedjandet skulle jag därefter få tid och möjlighet att åka på min egen cykel.

Enligt den inbjudan vi fått skulle den nya giljotinen inte sättas i funktion förrän om fem dagar. Jag beslöt stanna kvar trots att eftermiddagens vårliga färger, de vackra gulgröna löven, och blommorna efter vägen uppmuntrade till varje slag av utfärd. Kanske skulle min cykel vara fri nästa dag som den brukade vara. Då skulle jag kunna göra detta första besök. Jag skulle ta måtten, göra några skisser, ställa upp staffliet, måla några akvareller, kanske till och med få tid att påbörja en olja.

Det hade funnits frågor bland folket i omgivningen och frågor bland de modiga timmermännen, som enligt vad som sades, arbetade övertid för att få jobbet färdigt till utsatt dag. Jag skulle besöka skarprättaren, mästermannen, och få en liten intervju. Jag trodde, att den som utövar denna profession borde vara tillräckligt egocentrisk för att jag skulle kunna räkna med hans förfogande och få göra åtminstone en blyertsskiss. Med allt detta material kunde jag sedan förbereda mina elever för det studiebesök vi planerade på invigningsdagen. Det var en del av mitt jobb att förbereda allt på förhand, att förutse detaljerna och minska antalet frågor till ett minimum. Man måste förklara vad det här var, hur giljotinen fungerade, dess former och färger, vilket slags trä den var gjord av, vem mästermannen var och hur han tänkte. Jag hade ingen tanke på att söka förringa de sociala aspekterna och där sammanföll den allmänna opinionen med timmermännens uppfattning.

Men barn i allmänhet och mina elever isynnerhet är ganska frågvisa. Jag ville undvika att de ställde besvärliga frågor speciellt om själva höjdpunkten. Jag ville att de koncentrerade sig på detaljerna, att de betraktade hela tilldragelsen med vederbörlig uppmärksamhet och respekt och att de skulle ta till sig all den information som jag varit i stånd att ge dem. Jag ville att de skulle uppleva detta delikata ögonblick så att de mindes det, och hoppades att det skulle efterlämna en estetisk erfarenhet. Så, senare, kunde vi göra teckningar, till och med göra en utställning av de bästa. Ministeriet för Utbildning och Kultur hade kallat till en tävling mellan skolorna med temat “Vår nya giljotin”. Idén hade tyckts mig riktig. Eftersom jag var lärare är det förståeligt att jag ville att mina tredjeårs-elever skulle vinna.

Enligt statistik av kloka tyska professorer är de farligaste tiderna i trafiken på måndagar mellan klockan 16 och 18. Denna dag var måndag och jag tog råd av nämnda förhållande. Vem visste, genom att inte fara till schavotten skulle jag kanske undvika en olycka. Det fanns ännu ett skäl att vänta. Jag skulle senare inte behöva betala inträdesavgift. Detta kräver en förklaring. Den lystna Kommunen hade börjat slå ner på allt, även oinvigd publik service. Nu skulle man betala avgifter. Det är så det fungerar säger de. Men i detta fall hade Ministeriet beviljat skolan gratis inträde genom lottning bland lärarna och jag hade vunnit.

Jag brukade parkera cykeln på skolgården, som var omgiven av en trädrik park med bänkar och en liten damm, där fiskar och änder simmade. Jag låste den alltid och begav mig mot lärarrummet eller, om det var dags, direkt mot skolsalen. På eftermiddagen efter skolans slut låste jag upp cykeln och trampade mot hemmet som låg fem kvarter från skolan. Denna måndag vid jobbets slut såg jag bredvid min cykel en annan cykel. Allt hade varit bra, om inte den andra cykeln varit fäst vid min med en kedja och ett hänglås. Det var en romantisk cykel, en damcykel. Hjärtat slog ett extra slag. Å ena sidan av glädje, å andra sidan först av bestörtning och senare av obehag. Min cykel var också av det romantiska slaget och som de stod där tycktes de liksom vara gjorda för varandra. Jag fick lust att ställa upp staffliet och göra ett stilleben av cyklarna. Exakt så hände det mig. Så var det. Jag garanterar att varje ord är sant. Fast långt senare blev jag klar över att det kanske inte riktigt varit så. Med vissa saker är jag snabb, mycket snabb, men med andra är jag långsam rent av saktfärdig. Till exempel associerar jag långsamt händelser med varandra och har svårt för snabba slutsatser. Jag förstod dock att det som här inträffat med cyklarna inte var en isolerad eller slumpartad händelse. Medan jag promenerade hemåt fann jag ett samband mellan de hopkedjade cyklarna och en rad enstaka företeelser som hänt mig sedan några månader tillbaka. Om det skall jag berätta i fortsättningen.

 

2

En morgon omkring fem i nio kom jag som vanligt med min cykel till cykelstället på skolgården. Genast upptäckte jag bland mängden av cyklar en romantisk damcykel. Liksom min var den svart men hade en röd linje på stänkskärmen som avslutades bakåt med en liten slinga. Ramen var gjord av dubbla rör med harmoniska kurvor och sadeln var av gammaldags typ av läder med tre stora vackra fjädrar. Bakdäcket hade vita sidor. Hjulen var som på min egen cykel 28 tums, vilket inte tillverkas längre. Den här cykeln var minst lika vacker som min egen och jag dröjde kvar en stund och bara tittade. Jag la märke till att cykeln var låst med en kedja och ett rejält hänglås. Det stod klart att ägarinnan inte var någon dumbom. Jag beslöt att ställa min cykel nära hennes. När folk fick se dem, skulle de då tänka att ägarna var ett par. Medan jag låste min cykel med kedja och hänglås tänkte jag att det skulle vara intressant att lära känna ägarinnan till den andra. Jag tror att jag arbetade hela dagen utan att tänka särskilt mycket på den romantiska damcykeln. Vid dagens slut delades Kommunens broschyr rörande giljotinens invigning ut. När jag kom till gården såg jag att damcykeln inte fanns kvar. En obestämbar känsla grep mig. Vid analys tycktes det luta åt svårmod, kanske rent av melankoli. Som jag tidigare sagt, är jag trög i att dra slutsatser. Jag tänkte mest på min egen cykel och hade hunnit hem och skulle just börja läsa Kommunens broschyr, när något plötsligt slog mig. Ägarinnan till damcykeln måste ha sett min cykel när hon tog sin egen. I så fall tänkte jag, om hon var lika romantisk som jag, hade hon inte kunnat låta bli att tycka om att jag hade ställt min cykel intill hennes.

Jag var tvungen att laga mat, att förbereda morgondagens lektion och att läsa Kommunens broschyr. Istället och trots den envisa sommarvärmen, beslöt jag mig för att jobba lite med min cykel. Jag plockade sönder den i garaget, tog av kedjan och la den i fotogen. Jag torkade bort all smuts och jord från kugghjulen och putsade de förkromade delarna, till och med ekrarna, med en svamp och polermedel. Jag smorde hjulens och pedalernas kullager. Jag torkade av kedjan, monterade den, centrerade hjulen och gav kedjan några droppar olja. Jag putsade också ramen med ett stycke flanell tills den sken, och det gjorde jag också – av svett. Efter att ha plockat sönder, rengjort och smort upp bromsarna monterade jag dem på nytt. Nu kunde jag med tillfredsställelse betrakta denna halvsekelgamla skönhet. Den såg ut som om den helt nyss lämnat fabriken. Trots detta, tycktes det mig, att något fattades. Men det hade blivit sent. Jag måste ha något att äta, titta på morgondagens lektion och läsa den informativa broschyren om giljotinen. När jag var färdig såg jag att klockan var närmare midnatt. Jag måste gå och lägga mig. Just i detta ögonblick gick det upp för mig vad som fattades på min romantiska cykel. En röd linje på stänkskärmarna! Jag beslöt att måla dit den nästa dag.

Följande natt drömde jag. Långt i fjärran såg jag en mjuk långsträckt ås krönt med tallar, eukalyptus och palmer. Liksom lätt svävande i luften närmade jag mig. Dolt mellan träden skymtade ett stort vitt hus i gammaldags stil med stränga linjer och fönster med stängda galler. Jag gick närmare under total tystnad och kom in på gården. Ljuset var som en dimma och hela scenen föreföll overklig. Lutad mot en kalkad vägg stod en svart damcykel och där sågs ett fönster med stängda luckor ovanför. Så försvann bilden och jag kände som om jag varit med på ett gulnande fotografi och just försvunnit från detta.

När jag vaknade hade drömmen etsat sig fast i mitt minne. Jag tyckte mig komma ihåg alla detaljer men för säkerhets skull skrev jag ner alltsammans. Jag tyckte om drömmen och av någon obestämbar anledning kände jag mig betydande.

Medan jag åt frukost lästes i radion upp ett meddelande, att man påbörjat installationen av den nya giljotinen. Informationen begränsades till ett mer eller mindre ordagrant återgivande av vad som stod i Kommunens broschyr, fast med det tillägget att Ministeriet för Utbildning och Kultur var projektets beskyddare.

Mina tankar svävade runt den romantiska cykeln även denna dag. Skulle den vara på skolgården? Jo då, den var där! Den tycktes mig ännu vackrare än dagen innan. Ekrarna, fälgarna, de förkromade delarna återspeglades i solen denna vackra höstmorgon. Man såg att den inte varit kvar under natten för den stod nu på ett annat ställe. Jag ställde denna gång min cykel lite närmare än jag gjort föregående morgon.

Denna dag diskuterades giljotinen lärarna emellan. Åsikterna var delade. Några av mina kolleger tyckte inte om att Kommunen installerade giljotinen så långt från stans centrum. Andra menade att Kommunen över huvud taget inte borde ha tagit initiativet. Det borde ha lämnats, resonerade man, till ett privat företag. Man borde uppmuntra kunnandet, så att företag fick installera giljotiner helt på eget initiativ, när och var det bedömdes passande. En mindre grupp försvarade idén att det var fel med publika giljotiner. Man menade att dessa frågor borde kunna lösas så som de alltid hade gjorts på ett diskret och effektivt sätt med arkebuseringsmurar på fängelserna. Alla var emot förespråkarna för lobotomi. Jag lyssnade uppmärksamt och försökte att bilda mig en egen uppfattning, men uppriktigt sagt fann jag ingen sådan. Alla argumenten föreföll mig godtagbara.

Cykeln fanns fortfarande kvar när jag kom ut, men av ägarinnan hade jag inte sett en skymt. När jag kom hem var det första jag gjorde att gå till garaget. Där målade jag på min cykel en röd linje med slinga på var och en av stänkskärmarna. Jag valde engelskt rött, något brunaktigt, just som det var på den andra cykeln.

Under två dagar hade jag anlänt lite före nio och cykeln hade då varit där. Jag ville därför prova vad som hände, om jag kom t ex en kvart i nio. Nästa morgon kom jag alltså en kvart i men då var cykeln redan där. Jag såg omedelbart att ägarinnan ytterligare förskönat cykeln genom att byta ut det svarta framdäcket mot ett vitt. Jag förstod omedelbart att också min cykel borde få däck av vitt gummi. Den här gången kunde jag ha ställt min cykel omedelbart intill hennes, för där fanns plats, men jag nöjde mig med en annan plats i närheten. Trots alla förbättringar jag gjort kände jag mig en smula ovärdig. Kanske skulle jag inte göra det nästa dag då jag bytt däck. Det stod nu klart för mig att ägarinnan alltid kom tidigare än en kvart i nio.

Nästa morgon, när jag och min cykel med splitternya vita däck klockan halv nio kom till skolgården, var den nästan tom. Damcykeln var inte där. Det gladde mig att min taktik till slut hade burit frukt. Jag tänkte, men det visade sig efteråt vara fel, att ägarinnan snart skulle komma. Jag ställde och låste min cykel där och satte mig på en bänk en bit därifrån. Där kunde jag se cyklarna. När tiden närmade sig då min lektion skulle börja, förstod jag att jag väntat förgäves. Det var en dag med fem timmars praktiska övningar under vilka jag hade svårt att koncentrera mig. Eleverna märkte det och utmanade mig genom att kasta kritor, att resa sig utan att begära lov och att vara bråkiga i allmänhet. När jag gick blev jag behagligt överraskad av upptäckten att den romantiska cykeln hade kommit och den stod mycket nära min. Nu hade ägarinnan monterat en ringklocka av mässing, av gammalt slag, med kläpp. Så här, intill varandra, bildade cyklarna en harmonisk mycket tilltalande enhet. De skiljde sig från alla de andra som var moderna och målade i metalliska färger. Det var en njutning och en tillfredsställelse för ögat. Jag beslöt att vänta en stund och satte mig på en bänk för att se om ägarinnan skulle dyka upp. Så skedde inte och efter en timme begav jag mig hem.

Jag hade som alltid mycket att göra och det bekymrade mig, att tiden aldrig räckte till. Jag hade därför noga övervägt och lagt fram ett förslag till Arbetsministeriet: att förlänga dagens varaktighet till tjugofem timmar. Förfarandet var enkelt och idiotsäkert. När visarna på klockan visade midnatt var det bara att dra tillbaka dem en timme. Systemet hade många fördelar. Däribland kan nämnas att det på så sätt skulle kunna vara mörker mitt på dagen och sol mitt på natten. Det skulle bli omväxlande och stimulerande. Om systemet visade sig hålla skulle det efter en tid tillverkas klockor med tjugofem timmar, så att man inte behövde dra tillbaka dem. Jag närde fortfarande hopp att mitt förslag skulle beaktas och antas. Men månader förflöt och dagarna var fortfarande lika korta. Jag hade fortfarande lika svårt att få tiden att räcka till, vilket bekymrade mig.

När jag kom till antikhandeln höll de på att stänga, men jag hade tur och kom över en gammal fin ringklocka till cykeln. Medan jag putsade upp den lyssnade jag på radio och hörde att en grupp lobotomister hade gjort en manifestation mot Kommunen. De protesterade mot invigningen av giljotinen. En intervjuad förklarade att han var emot dödsstraff. Han betraktade detta grymt och inhumant. Han bredde ut sig i lovord för lobotomi som alternativ till högsta straff. Jag lät ringklockan ljuda, ringeling. Det gav mig en viss tillfredsställelse. Den lät hyggligt, tyckte jag. Kanske inte riktigt bra men inte heller dåligt. Men så bra som man kunde kräva av en gammal antik ringklocka. Ringeling ... Jag frågade mig hur ägarinnan till cykeln skulle ställa sig till lobotomisterna. När jag tänkt färdigt slog det mig att jag sympatiserade med dessa idéer och skulle inte bli förvånad om hon också gjorde det. Det fanns dock en oroande sida av problemet. Lobotomisterna hade en radikal falang som föreföll vara beredd att ta till extrema motåtgärder. Regeringen hade å sin sida fastslagit sin ståndpunkt rörande dödsstraffet. Statens överförande av administrationen av straffet till en kommunal angelägenhet och åtgärden att göra fängelsernas galgar publika var tecken på att radikalismen hade vunnit terräng.

 

3

Under flera veckor prövade jag att komma till skolgården vid olika tidpunkter före nio i hopp att få se ägarinnan till den romantiska cykeln. Några gånger inträffade det att cykeln redan var där när jag kom. Jag la märke till att en eker i framhjulet saknades. Den hade gått av. När cykeln var där ställde jag min vid sidan om. Ibland stod hennes cykel mitt bland andra cyklar. Då flyttade jag den närmaste och ställde min där istället. Alla de gånger, när hennes cykel inte var där, väntade jag förgäves på bänken tills min lektion skulle börja. Men jag tappade inte modet. Det fanns en relation, en dialog, mellan våra cyklar. Alltid, när jag gick hem, stod hennes cykel vid sidan av min. Den var fortfarande mycket vacker men sadeln tycktes ha vridit sig svagt neråt. En lätt åtdragning på muttern skulle räcka, tänkte jag.

Hur många timmar jag satt förgäves och väntade på bänken får jag aldrig veta för jag räknade dem inte. Bara kyla och hunger fick mig att avstå och i sådana fall gick jag hem. Jag slog vad med mig själv, att om jag lämnade cykeln hela natten på skolgården så skulle jag följande morgon få se båda cyklarna sida vid sida. Jag vann några gånger och förlorade andra men jag lyckades trots allt aldrig få syn på ägarinnan. Det såg ut som jag skulle bli tvungen att bevaka skolgården hela natten. Trots snön och kylan, sömnen och hungern. Stanna kvar hela tiden tills jag fick se henne. På något sätt tyckte jag det var ett högt pris. Jag anade att det skulle vara bortkastad tid. Trots detta beslöt jag mig för att pröva lyckan en natt. Jag klädde på mig bra och tog med termos med kaffe och smörgåsar. Vid skolans slut, klockan tre på eftermiddagen, satte jag mig på bänken och höll utkik. Allt som oftast reste jag mig för att kroppen inte skulle stelna och gick en sväng i den knarrande snön. Så satte jag mig igen. På skolgården fanns bara jag och de två cyklarna bredvid varandra. Nu var det inget tvivel längre, om att min var den vackraste. Förutom de mindre skavanker som jag observerat på den andra cykeln tidigare, såg jag nu på den bakre stänkskärmen en liten buckla och där började rosten skina igenom.

Tiden förflöt sakta och till slut var det natt. En måne i tredje kvarteret steg upp och lyste overkligt på snön, träden, skolgården och cyklarna. Jag hade hunnit tömma termosen och började frysa och kände mig fruktansvärt sömnig. Klockan var fyra på morgonen, i vargtimmen. Då fick jag äntligen se henne! Hon hade kommit gående från något håll utan att jag lagt märke till henne. Jag reste mig och började gå, nästan springa mot henne. Så insåg jag, att jag lätt kunde skrämma henne i den absoluta ödslighet som rådde. Jag blev stående orörlig på den vita skolgården. Hon kom nu cyklande mot den plats där jag stod. Hon kom närmare och stannade tre meter från mig. Hon steg inte av cykeln utan stod med båda fötterna i marken och höll fast i styret med handskbeklädda händer. Det var en obeskrivligt vacker tjej. Håret var lätt vågat och nådde till skuldrorna. Det var mörkt, så såg det i alla fall ut i månskenet. Hennes ögon tycktes också vara mörka. Hon var klädd i en kavaj av sjömanstyp med hög krage. Under en lång rödbrun kjol skymtade ett par bottiner i brunaktig ton. Jag tänkte senare att hon måste ha varit kall om fötterna. Vi blev stående länge och betraktade varandra. Detta tycktes säga allt. Det var allvar och lek, ironi och ömhet. Hon såg passionerad ut fast det kanske inte fanns skäl till det. Alla ord var överflödiga. Det var ett förtrollat ögonblick, unikt och oåterkallerligt Slutligen satt hon under tystnad upp och trampade iväg och passerade förbi mig lämnande efter sig en frisk fläkt av kvinna. Jag vände mig inte om efter henne. Jag fortsatte i det spår hennes cykel lämnat i snön, kom till min cykel och trampade snabbt hem.

När jag följande dag lämnade skolan fanns den andra cykeln inte där. Det satt ett litet paket fastknutet i stången till min cykel. Jag öppnade det och fann ett fotografi som påminde mig om något vackert, något som jag sett någonstans men inte kunde komma ihåg var. Lutad mot en kalkad vägg stod en cykel och det fanns ett fönster med galler ovanför. Fotot hade en gulbrun färg och föreföll taget i dimmigt ljus på morgon eller kväll. Det hade ett ovanligt djup. Det föreställde en romantisk cykel, en svart damcykel. På baksidan hade någon skrivit med små eleganta bokstäver: “Allt möter sitt öde. Människorna söker det. Ögonblicket närmar sig. Du borde göra något”. Jag var i detta ögonblick helt medveten om att jag sett cykeln mot den kalkade väggen någonstans. Visst hade jag upplevt detta tidigare? Vem hade lämnat fotot? Jag kände mig trött och förstod inte vad budskapet rörde sig om. Vilket ögonblick? Och vad förväntades att jag skulle göra? På väg hem såg jag det gula fotografiet som ett fragment av någon oavslutad historia, en gåta som jag själv måste lösa. Förvirrad av min egen långsamhet tänkte jag därefter att fotografiet kanske föreställde den romantiska damcykeln som jag allt som oftast stötte på på skolgården. Jag antog då att ägarinnan gett sig iväg, kanske för alltid, och velat lämna mig detta meddelande. Men jag fattade ändå inte meddelandets innebörd.

 

4

Dagarna blev längre och jag jobbade på utan att få något som helst meddelande från Arbetsministeriet. Jag började acceptera att de inte tagit någon hänsyn till mitt förslag att förlänga dagarna till tjugofem timmar. Tiden var fortfarande otillräcklig, men konstaterandet att damcykeln hade en ägarinna, att jag träffat henne och att vi hade tittat på varandra så som vi gjorde härom natten, gav mig en ansenlig mängd energi. Nästa gång, tänkte jag, kanske jag pratar med henne. Hon hade visat sig vara en sådan skönhet att jag på något sätt fruktade att jag skulle förstöra alltsammans. Allt var bra som det var. Vad mera?

Jag såg hennes cykel på skolgården med förvånansvärd oregelbundenhet. Den kunde vara där eller inte vara där flera dagar, rent av hela veckor i sträck. Varje spår av rutin saknades. Det enda som förblev konstant var att jag aldrig såg ägarinnan. Våra cyklar blev goda vänner. När de båda var på skolgården stod de alltid tillsammans.

Lobotomisterna fortsatte att göra manifestationer riktade mot den publika giljotinen och mot fängelsernas avrättningsväggar. De protesterade också mot en annan sak som man börjat diskutera: att giljotinen installerades på allmän plats istället för på en sluten kyrkogård. Polisen arresterade några aktivister och regeringen utställde genom Inrikesministeriet åtskilliga kommunikéer till folket. Inlindade i många ord sade man i princip tre saker: man skulle inte tolerera brott mot den allmänna ordningen, man skulle installera giljotinen på allmän plats och använda den för framtida dödsstraff enligt gällande lag och man lovade vidta kraftfulla åtgärder mot lobotomisterna om inte deras agitation slutade.

En söndagsnatt annonserades att arbetena skulle vara avslutade följande dag. Arbetena hade utförts bakom skärmväggar, så att varken press eller allmänhet kunnat följa utvecklingen, de fortskridande förstärkningarbetena eller installationen av själva den mekaniska apparaten. Man hade bara hört timmermännens röster och ljuden av hammarslag. Den officiella invigningen skulle äga rum nästa fredag under närvaro av höga tjänstemän från Kommunen och Ministerierna. På måndagen när jag kom till skolgården, såg jag båda cyklarna i vårsolens glans, hoplåsta med kedja och hänglås. Tyvärr hade hennes cykel drabbats av ytterligare förfall. Nu fattades en pedal.

Denna veckas första dag förberedde jag mina elever på att så snart som giljotinen blivit invigd och fungerade skulle vi tillsammans göra ett studiebesök Genast haglade frågorna och jag lovade att svara snarast. De skulle få material att studera rörande giljotinen innan vi gjorde studiebesöket. Jag nämnde mitt planerade besök och min intervju med timmermännen och mästermannen. Jag sade att jag skulle göra skisser och kanske till och med en olja. Jag uppmuntrade dem genom att tala om idén att göra en utställning med deras teckningar och antydde möjligheten att vinna tävlingen som Ministeriet för Utbildning och Kultur hade utlyst. När jag gick hem var cyklarna fortfarande sammanlänkade. Efter att ha övervägt olika alternativ valde jag att avvakta till tisdag för att den som låst ihop dem skulle få en chans att åter befria dem. När jag kom hem, utan att ha bestämt mig för vad jag skulle göra om cyklarna inte låstes upp, var jag och mitt huvud mycket trötta. Vi lagade mat och förberedde morgondagens lektion. Knappt hade vi lagt oss förrän vi föll i en djup sömn.

Den här natten kom den mörka tjejen i drömmen tillbaka från en lång resa med sin cykel. Jag befann mig på skolgården tillsammans med min. Jag försökte att ringa på den fina klockan utan att lyckas. När jag tryckte med tummen blev den mjuk som bomull. Det var natt, jag väntade på att få se henne. Men jag rycktes bort i luften, såg henne bara som i en dimbank. Jag ville tillbaka till min cykel, dit hon nu kommit och ställt sin cykel bredvid min. Medan hon vände mig ryggen gjorde hon fast cykeln i min. Hon var klädd i en jacka av sjömanstyp med stor krage. Hon bar en lång kjol varunder hennes bara fötter syntes. Hon vände sig halvt om och tittade på mig. Jag kunde se ett vackert förfinat drag av svårmod i hennes ansikte. Jag tänkte säga något till henne men hon avlägsnade sig och jag sprang efter. Jag försökte nå henne men lyckades inte minska avståndet mellan oss. Jag kämpade för fullt men förflyttade mig outhärdligt långsamt pressad av en förvissning att jag aldrig skulle hinna upp henne.

 

5

När jag på tisdag morgon kom till skolgården och det var tid för lektionerna hade jag konstaterat att ingen hade befriat cyklarna. Jag såg dem på skolgården förenade som tidigare med en kedja och ett hänglås. Det var ganska kallt, det var gula löv på träden och på gårdens stenläggning. Jag berättade för mina kolleger om cykeln och någon rådde mig att anmäla det för polisen. Jag sade att det kanske var en god idé och att jag endera dagen skulle göra det. Jag låtsade som om händelsen i verkligheten inte betydde särskilt mycket för mig. I detta ögonblick förstod jag inte varför förslaget att anmäla det hela för polisen inte tilltalade mig. En timme senare förstod jag att det skulle varit en ohederlig handling, nästan ett svek mot cykelns ägarinna.

En av lärarna frågade under rasten om vi inte kunde åka tillsammans i hennes bil till invigningen av giljotinen. Hon föreslog att vi skulle begära ledigt för att förbereda besöket. Direktionen fann förslaget gott och vår anhållan beviljades. Tidigt på onsdagen for vi fyra lärare och kunde äntligen beundra mästerverket. Den var placerad på en vacker kulle som bildade en rund liten parkyta. De breda trottoarerna och den cirkulära formen erbjöd en storslagen vy och gav möjlighet för allmänheten att delta i stor skala. I de närbelägna kvarteren var det bara ett fåtal hus och inga skymmande träddungar. Valet av plats för giljotinen hade ingående diskuterats i pressen. Framstående stadsplanerare hade bedömt topografin olämplig. Amfiteatern skulle ha varit det mest passande stället, ansåg man. Och visst, många tyckte likadant, att stadens stora öppna sommarteater skulle ha varit den rätta platsen. Diskussionen hade fått ett byråkratiskt slut med ett dekret ovanifrån. Och nu stod den där, den förträffliga giljotinen. Man måste erkänna att arkitekten, han eller hon, med utsökt smak hade lyckats visa upp en beundransvärd känsla för harmoni och proportioner.

Ingen av oss hade tidigare sett en så vacker dödsmaskin. Den var gjord av ekträ med knappt några element bearbetade utom några diskreta intarsiaarbeten i överkanten, som på intet sätt förtog den sobra elegansen av dispositionen. Jag hade tagit med mig en duk och eftersom jag disponerade hela dagen, kunde jag göra några skisser och avsluta med en olja före klockan fyra på eftermiddagen. De mörka hotfulla molnen och några träd nästan utan löv erbjöd en inspirerande och adekvat bakgrund. Jag kände mig nöjd och mina kollegers och några andra åskådares berömmande ord i den friska vinden gjorde mig riktigt stolt över resultatet. Jag hade blivit förälskad i henne, den romantiska tjejen i mina drömmar. Skulle hon någonsin få se min tavla? Var var hon? Jag tänkte intensivt på henne. Jag frammanade hennes bild så som jag sett henne med en bitterljuv och ångestfull längtan.

Vi hade picknick i en lund i närheten insvepta i våra vinterrockar, lite förvånade över den bitande kylan, våren gick ju nästan mot sitt slut. Vi delade på uppgifterna. Medan några samlade på åsikter bland befolkningen i området tog sig andra för att intervjua två av timmermännen som arbetat på galgen. Klockan blev nästan sex innan vi till slut lyckades få träffa mästermannen och få en intervju med honom. Vi var inte färdiga förrän framemot åtta. Med allt detta material i vår besittning och efter ytterligare ett par timmars nattarbete ansåg vi förberedelserna färdiga. Vi beslöt att ägna följande dag till att informera våra elever och bearbeta material och erfarenheter som vi hade samlat. På så sätt skulle vi på fredag morgon tillsammans med våra väl förberedda elever kunna bege oss till exekutionsplatsen.

Väl hemma, och efter att ha ätit, använde jag en av mina skisser för att påbörja en ny tavla i akrylfärg. Jag gick till sängs sent. Denna natt var jag i drömmen i en liten rund park. Jag såg tjejen som jag älskade tillsammans med en man som hon tycktes älska men det var inte jag. Scenen fyllde mig med blandade känslor. Jag tyckte synd om mig själv men samtidigt tänkte jag: så bra, hon gör som hon vill och är lycklig. De gick mycket tätt tillsammans arm i arm och var sammanlänkade med en kedja och ett hänglås. Jag kunde inte se hennes ansikte. Jag ämnade sätta mig på cykeln men plötsligt kom det barn i vägen, fler och fler, och de hindrade mig att komma iväg. De gick i riktning mot mig. Jag skulle cykla iväg men mängden barn kom mot mig under en skrämmande tystnad. Mot vad går du? frågade de mig. Mot vad? Tjejen och hennes kille var försvunna. Min cykel gjorde sig ouppnåelig i fjärran. Jag vände mig och såg giljotinen först i akrylfärg och sedan i gulbrunt. Lutad mot den stod en romantisk damcykel. Det var som jag just varit med på ett fotografi och sedan försvunnit därifrån.

På torsdagens morgon fick jag ta på handskar, halsduk och överrock. Rimfrosten låg i trädgårdarna nästan till nio. Träden var nästan utan löv och våren hade fått ett bakslag, bortjagad av en infernalisk kyla. Cyklarna var fortfarande sammanlänkade och nu hade luften gått ur hennes däck.

Under lektionen arbetade jag koncentrerat och uppmärksamt som för att fly från en otrevlig vetskap eller ett olycksaligt besked. Vi prövade viktiga historiska, sociala och tekniska aspekter med hänsyn till dödsstraffet. Vi genomgick åtskilliga fråge- och svarsrundor. När klockan ringde för lektionens slut var jag övertygad om, att åtminstone mina elever, skulle uppmärksamt, och under tystnad kunna ta del av skådespelet utan att behöva ställa frågor.

Vi anlände till platsen. Kullen var omringad av vakter och funktionärer från Inrikesminis-teriet. Bara de som betalade inträde eller hade särskild inbjudan kom in. Jag hade det sistnämnda. Precis klockan ett, i en tilltagande bitande kyla, gavs ordet till representanter för Ministeriet för Utbildning och Kultur och för Kommunen. Klockan två snöade det och skådespelet fick en fördjupad skönhet, liksom i svart och vitt. Det var samma mästerman som vi hade intervjuat. Han förde vid sin sida en kvinna i kedjor fram mot giljotinen. Hon föreföll plågad och hennes ansikte doldes av en huva. Han gjorde sitt arbete mästerligt under en imponerande tystnad.

Jag såg aldrig mera mina drömmars kvinna. Vem vet vilka vägar hon har gått? Vem vet om hon fortfarande kommer ihåg mig? De romantiska cyklarna tycks ha mött sitt öde. Ännu denna dag står de hoplänkade bredvid varandra, kanske lyckliga, och rostar under bar himmel.